Trauman under uppväxten leder ofta till att du dissocierar
Forskning har visat koppling mellan trauman under uppväxt och dissociation. Man har särskilt sett en koppling mellan desorganiserad anknytning och dissociation. Barn dissocierar när de får starka negativa känslomässiga reaktioner. Det verkar som att ditt psyke slår bakut när en käbnsla blir outhärdlig varpå du checkar ut, dvs. du dissocierar. Det innebär att du kan uppleva en overklighetskänsla, en slow motion känsla som du kan uppleva under vatten, få en stirrande blick under en kort stund, du kan ibland uppleva att du är utanför situationen och utanför din kropp och att du tittar utifrån eller uppifrån etc.
Under vuxen ålder kan du fortsätta dissociera när du upplever stark stress. Jag tror även att du kan pressa dig själv så hårt av ren vana att ditt psyke kan slå bakut och dissociera. Att du pressar dig själv utan empati för dig själv beror ofta på att du har lärt dig att tillämpa det sättet mot dig själv under din uppväxt. Dina tendenser att dissociera sätter krokben för dig i vuxen ålder. Det leder till känslor av tomhet och meningslöshet. När du var liten hade du inget annat val än att stå ut men i vuxen ålder kan du jobba med hantera dina känslor så att du slipper använda en känslomässig krycka som gör att du slipper känna på kort sikt med som ger dig känslor av tomhet på lång sikt.
Läs vidare i nästa inlägg om hur du kan jobba med att sluta dissociera.
Monica Emanell, Leg. Psykolog, Leg. Psykoterapeut
www.kbtemanell.se