Hur hanterar du din fobi för närhet som du har i dina vuxna relationer pga. din uppväxt?
I en dysfunktionell uppväxt miljö kommer använder barn de strategier de finner mest användbara just då för att överleva. En del tar avstånd från relationer helt och fokuserar istället på leksaker istället för relationer och i vuxen ålder ofta på prestationer och att vara lätta att ha att gör med.
Om du gärna vill ha en relation men upplever att du pendlar mellan att närma dig och avlägsna dig och det har hänt i flera relationer beror det ofta på den anknytning du har haft under din uppväxt. Du kanske gärna vill ha en relation men du tappar intresset när du kommer nära någon.
Scenariot med närmande och avlägsnande sker ofta utan att du förstår vad som händer. Du tror oftast att det handlar om att det är något fel på den person du är med vilket gör att du söker vidare efter en ny partner.
Det som händer är att du omedvetet minns hur plågsam närheten till din anknytnings figur (oftast mamma) var. Du blev avvisad eller också dribblade hon med dig beroende på vilket humör hon var vilket gjorde att du blev sviken och ångestfylld. Du kanske även kopplade ihop närhet med rädsla (vilket händer vid desorganiserad anknytning).
Det första steget om du känner igen dig i problematiken ovan är att du börjar se en koppling mellan hur din anknytning till dina föräldrar var och din fobi för närhet idag, därpå behöver du öva på att identifiera vad du känner i olika situationer och hur du hanterar dina känslor.
Det finns flera steg i det arbete du behöver göra med dig själv men en början är att du får kunskap och därmed en känsla av kontroll kring varför du reagerar som du gör.
Monica Emanell, Leg. Psykolog, Leg. Psykoterapeut
www.kbtemanell.se